Guds spion och den svenska skulden

I dagarna har det kommit ännu en bok om episoden där den svenske diplomaten Göran von Otter möter SS-mannen Kurt Gerstein i augusti 1942. (Främlingar på tåg. Sverige och Förintelsen av Klas Åmark. Kaunitz-Olsson förlag.) Idag på den internationella minnesdagen för Förintelsens offer kan det därför vara meningsfullt att berätta om mitt möte med Göran von Otter. Jag skrev detta kapitel till min kommande bok om min far - kallad Salomons hemligheter - men tog bort det i slutredigeringen.

Nu kommer det här istället.

Aftonbladet den 7 mars 1979. Jan Kotschack intervjuar Göran von Otter.

Min far brukade berätta hur enkelt det var att ringa från nordfinska Salla till Stockholm under kriget. Han gick bara till tyskarna och fick hjälp – vips så var han i Stockholm. Ja, tyskarna hade sin egen telefonlinje genom Sverige.

Han var inte sarkastisk när han sa det, bara nyktert konstaterande. Tyskarna fick många favörer av Sverige under kriget.

Deras soldater fick åka på svensk järnväg både till och från Norge och Finland. Förmodligen kom åtminstone en del av den goda maten och spriten i Salla från de två stora magasin som tyskarna hade i Karlsvik i Luleå.

Här beräknas mat och förnödenheter till ett värde av 600 miljoner kronor, i dagens penningvärde, ha förvarats. I Gammelstad lagrades stora mängder hö, ost och potatis och i centrala Luleå tonvis med halm.

Tyskarna hade förråd på ytterligare ett tiotal platser i staden.*

Den tyska godhanteringen i Luleå var så omfattande att järnvägsnätet fick byggas ut. Tyskarna hade också trettio Fordlastbilar och ett tiotal mindre paketbilar i Luleå.

I hamnen fanns särskilda stickspår och mellanlager för den järnmalm som var livsviktig för den tyska vapenproduktionen.

Den svenska skammen, eller sakliga anpassningen för att slippa bli indragna i kriget, är utredd på många andra håll.

Jag har ett personligt minne som inte lämnar mig. Även det handlar om den svenska skulden.

Min far är åtminstone indirekt inblandad.

I mitten av 1970-talet hittade jag boken A Spy for God i hans bokhylla i Cannes. Den ursprungligen franska boken av författaren Pierre Joffroy handlar om SS-officeren Kurt Gerstein och hans försök att tidigt sprida sanningen om koncentrationslägren ut över världen – och till tyskarna själva.

En nyckelroll i Gersteins förhoppningar om att förmedla budskapet fick den svenske diplomaten Göran von Otter. Gerstein har träffat honom på tåget mellan Warszawa och Berlin den 20 augusti 1942. Dagen innan har Gerstein bevittnat hur judar gasats ihjäl i koncentrationslägret Belzec.

Jag har aldrig hört talas om Göran von Otter när jag läser boken om Kurt Gerstein.

1978 visas TV-serien Holocaust på TV-kanalen NBC i USA. Författaren Gerald Green ger även ut en bok baserad på manuset till TV-serien. Här nämns att den svenska regeringen fått kännedom om dödslägren så tidigt som 1942, genom en rapport från en svensk diplomat. “Men”, står det i boken, “den svenska regeringen vidarebefordrade inte dessa informationer!” Både kursivering och utropstecken finns med i originalet.

I boken namngavs inte den svenske diplomaten.

Men jag visste ju vad han hette. 

***

I mars 1979 ska Förintelsen visas i svensk TV under fyra kvällar i rad, torsdag till söndag.

Jag, som arbetar på Aftonbladets sportredaktion, tänker att min kännedom om den svenske diplomatens namn möjligtvis är värdefull. Men jag vet inte ens om denne Göran von Otter lever, och var han i så fall bor.

Aftonbladets redaktion och tryckeri ligger i slitna hus i Klara mitt i Stockholm. Sportens centralredaktion är ett stort inrökt rum med ett antal skrivbord hopfösta i mitten, på dessa finns skrivmaskiner av märket Facit och många askkoppar i grön plåt. Nästan alla röker ju.

En bit ifrån detta centrala rum ligger ett rum dit reportrarna kan gå för att ringa och göra intervjuer utan att bli störda. Från detta rum ringer jag den ende Göran von Otter jag hittat i telefonkatalogen. Mannen som svarar är just den von Otter som under kriget arbetat på svenska legationen i Berlin.

Jag frågar om han kan tänka sig att bli intervjuad om dessa erfarenheter, med tanke på den amerikanska TV-serie som ska sändas på TV2 i Sverige samma vecka.

Det kan han.

Detta ligger helt utanför mitt ordinarie arbete som redigerare på Aftonbladets sportredaktion så jag pratar med min vän fotografen Bo Schreiber om att nästa dag göra ett jobb tillsammans i närheten av redaktionen.

Mitt arbetspass börjar klockan åtta på kvällen och Bosse är ledig så det går bra.

Nästa dag går vi Vattugatan upp mot Brunkebergstorg där UD har lokaler. Göran von Otter, 71 år, är egentligen pensionerad men arbetar vidare på UD:s utlandslönesektion där han administrerar ett av budgetanslagen.

Han tar vänligt emot oss.

Eftersom jag läst i den franske författarens bok att von Otter mycket ogärna talar om upplevelsen med Gerstein ombord på tåget från Warszawa så är min plan att inledningsvis endast fråga von Otter om hur det var att arbeta i Berlin under krigsåren.

Så småningom närmar jag mig huvudfrågan. “Och så träffade ni Kurt Gerstein på ett tåg från Warszawa?”, säger jag.

von Otter är tyst ett tag. Sedan säger han: “Jaså, ni känner till det.”

Jag har bandspelare med mig och skriver i artikeln i Aftonbladet ordagrant ut von Otters berättelse.

Jag satt på ett nattåg mellan Warszawa och Berlin och hade inte fått någon sovplatsbiljett. Tåget stannade en bit utanför Warszawa och jag gick ut på perrongen.

Då närmade sig en uniformerad SS-officer, som jag redan sett sneglat på mig. Han ville ha en tändsticka.

Han sa att han visste att jag var svensk diplomat och undrade om han kunde komma upp och tala med mig i Berlin. Jag svarade att vi har ju natten på oss, vi kan väl talas vid nu.

Då svalde han, teg några sekunder – och började gråta.

Sedan sa han:

– Igår var jag med om något fruktansvärt.

Jag frågade om det handlade om judarna och han nickade.

Vi gick in i tåget och satte oss på sovvagnsgolvet. Han visade mig sina identitetskort. Han hette Kurt Gerstein.

Jag tror vi pratade i fem timmar.

Han berättade mycket detaljerat, gjorde ritningar och visade mig några brev han hade från en kemisk fabrik som tillverkade cyanvätegas.

Han talade om hur det var på lägret i Belzec, ett av de mindre lägren.[1]

När Göran von Otter är klar med sin berättelse säger han att han skrev en rapport om mötet så fort han kom tillbaka till Berlin. “Ok,” säger jag, “då finns den förstås i UD:s arkiv?”

Då ändrar han sig och säger att han istället åkte hem och rapporterade.

***

I den färdiga texten på Aftonbladets mittuppslag, genomläst och godkänd av Göran von Otter, beskriver jag detta så här.

Göran von Otter skrev ingen rapport om sitt sammanträffande med Gerstein.

D.v.s. först skrev han en rapport, men den skickades aldrig till UD eftersom von Otter själv åkte hem och rapporterade muntligt någon vecka efter sammanträffandet med Gerstein.

Därför finns det idag ingen rapport på UD i denna fråga.

Allt detta enligt Göran von Otter själv.

Han vill inte uttala sig om detta är det normala förfaringssättet i rapporteringen.

– Det här var ju en alldeles unik sak. Jag var ju den förste diplomaten som fick reda på vad som hände i Tyskland.

Än idag vet den svenske diplomaten inte om hans uppgifter fördes vidare till de allierade, Tysklands fiender.

– Gersteins egen tro var att om de allierade fick reda på detta och informerade det tyska folket genom att släppa ner flygblad så skulle tyskarna resa sig.

– Det har jag ingen som helst illusion om skulle lyckas. Dels var tyskarna i ett järngrepp, dels skulle många av dem inte tro på uppgifterna.

Göran von Otter säger sig inte kunna bedöma om de uppgifter han gav den svenska regeringen kom till någon nytta.

Men faktum kvarstår: Den svenska regeringen fick en unik ögonvittnesrapport om vad som försiggick i koncentrationslägren på ett mycket tidigt stadium.

Frågorna kvarstår också: Hur använde den svenska regeringen dessa informationer?

Vidarebefordrades de till andra regeringar?

Eller skrämdes man till tystnad av den i början av kriget så segerrika tyska krigsmakten?

Dagen efter att min intervju med Göran von Otter publicerats – på löpsedel, förstasida och mittuppslag – gör Göran Rosenberg en uppföljning med ansvariga tjänstemän på UD.[2]

Envoyén Staffan Söderblom, 78, under kriget chef för UD:s politiska avdelning, säger: “Vi bedömde det nog som alltför riskabelt att förmedla information från en stridande part till en annan.” Han kommer dock inte ihåg några detaljer i ärendet.

Detsamma gäller utrikesrådet Gösta Engzell: “Jag minns själva det faktum att von Otter fick något slags information på vägen mellan Warszawa och Berlin, men jag kommer inte alls ihåg hur det gick. Det var resonemang på UD om saken, så det bör väl finnas papper arkiverade.”

Detsamma säger tidigare kabinettssekreteraren Erik Boheman. Det borde finnas papper kvar på UD om saken.

Men det finns inga papper i ärendet på UD. Inte då, inte nu.

Jo, ett brev från Göran von Otter, då placerad i Helsingfors, till diplomatkollegan K-G Lagerfelt i London 1945 för vidarebefordran till Krigsförbrytarkommissionen i samma stad. von Otter vill att de allierade ska intervenera till förmån för Kurt Gerstein, som efter krigsslutet sitter fängslad i Paris. Eftersom svenskarna inte förmedlat Gersteins uppgifter till de allierade inser von Otter att tysken förmodligen är i stor fara, ingen känner till att den före detta SS-mannen är vad som idag skulle kallas en visselblåsare.

Brevet är daterat Helsingfors den 23 juli 1945. von Otter vet inte att Gerstein har dött två dagar tidigare i det franska fängelset. Förmodligen har han tagit sitt liv.

***

Historien fortsätter att fascinera. Regissören Costa Gavras inspirerades till filmen Amen, släppt på DVD som Den slutgiltiga lösningen (2002), Karl-Johan Nilsson skrev dokumentärromanen Mörkrets hastighet (2006), Peter Englund har skrivit om Gerstein i essäsamlingen Brev från nollpunkten (2012), och senast har filmaren Carl Svensson skildrat mötet i dokumentären En svensk tiger (2018). I Carl Svenssons film medverkar både von Otter och Gersteins döttrar. Här beskriver Birgitta von Otter sin far som en plågad man, och det är ett minne jag delar med henne. Denna film rör sig också i gränstrakterna kring den stora frågan om den svenska skulden. Gjordes någonting alls efter Gersteins möte med von Otter?

Flera teorier har genom åren lanserats om von Otters rapportering, eller brist på densamma, till UD i Stockholm.

Enligt en åsikt så blev von Otter förbjuden av sin närmaste chef Eric von Post att skriva en rapport om mötet med Gerstein. Han skulle istället rapportera muntligt nästa gång han var i Stockholm. Detta dröjde fyra månader.

I ett annat scenario är det legationens chef Arvid Richert som avråder von Otter från att skriva rapport, vilket eventuellt har samband med att man misstänkte att det fanns en tysk spion på legationen. (Vilket det gjorde.)

Eftervärlden ser inte med blida ögon på envoyén Staffan Söderblom, som förmodligen är den som ser till att informationen inte förs vidare från Stockholm ut i världen.

Kanske är han den som blir symbolen för svensk självbevarelsedrift i ett läge på hösten 1942 då tyskarna var starka och segerrika. Vad fick politikerna i samlingsregeringen veta av tjänstemännen på UD, och hur gick resonemangen?

Min teori utifrån min minnesbild av samtalet med Göran von Otter 1978 stämmer överens med det som Lena Einhorn skriver i sin bok om Gilel Storch, Handelsresande i liv (1999).

Enligt hans egna uppgifter rapporterar han omedelbart till ställföreträdande chefen för beskickningen, Erik von Post.

”Jag skulle just resa till Stockholm på semester och han rådde mig, utan att fästa något på papper, att rapportera direkt till Utrikesdepartementet.”

Några dagar senare, säger von Otter, rapporterar han om mötet till ’chefen för den politiska avdelningen’ på UD. Chefen för den politiska avdelningen heter vid denna tid Staffan Söderblom. Och han reagerar inte som von Otter hade hoppats.

”Han menade att frågan var problematisk”, berättar en sorgsen von Otter många år senare för journalisten Gitta Sereny. ”Sverige befann sig i ett prekärt läge – tyskarna på ena sidan, Ryssland på den andra... Nå, när han hade gjort en summering av problemen bad han mig glömma hela ärendet. Han önskade mig en trevlig semester och sa att han skulle vidta de nödvändiga åtgärderna. Och jag... jag ... Jag åkte på semester... Senare – långt senare – fick jag veta att han inte gjort någonting.”[3]

Jag tänker att von Otter förmodligen omedelbart efter sin återkomst till Berlin börjar på en rapport. Ämnet är ju explosivt och han vill säkert skriva sin redogörelse så fort som möjligt. Han får sedan – av Eric von Post eller Arvid Richert – rådet att rapportera direkt till UD. Detta skulle kunna förklara hans något dubbeltydiga svar till mig.

I Carl Svenssons dokumentär visas en pressrelease från UD. Den är daterad 8 juni 1961 och tillkommen med anledning av att Kurt Gersteins skrivna vittnesmål tagits upp i rättegången mot Adolf Eichmann i Israel.

Denna pressrelease skapar dock ingen klarhet. Snarare tvärtom. Här står:

De sista dagarna i augusti 1942 lämnade såsom uppgivits i pressen den tyske tjänstemannen vid SS:s s.k. sanitetsavdelning Kurt Gerstein vissa uppgifter till dåvarande legationssekreteraren i Berlin Göran von Otter om gasning av judar i koncentrationslägret i Belzec i Polen (...) Härom avgav von Otter muntlig redogörelse för sin beskickningschef. Någon skriftlig rapport till UD från 1942 finnes icke. Liknande uppgifter om gasning av judar förekommer emellertid (...) i en rapport från Berlinlegationen den 22 augusti 1942, insänd till UD kort innan von Otter lämnade sin muntliga redogörelse till beskickningschefen.

Det finns alltså ännu en rapport – “om gasning av judar” – från Berlinlegationen insänd till UD kort innan von Otter lämnade sin muntliga redogörelse.

Även om ämnet är detsamma så kommer denna rapport från en annan källa. Det är den svenske konsuln i Stettin, Karl Yngve Vendel, som rapporterat till Arvid Richert i Berlin om behandlingen av judar i Ostpreussen[4]. Vendel ger en detaljerad skildring av hur judarna misshandlas, plundras och mördas. Han skriver: “Den källa från vilken jag erhållit samtliga uppgifter om förhållanden i generalguvernementet är sådan att skymten till misstro inte kan finnas rörande sanningshalten i min sagesmans skildringar.”[5] Vendel har fått sina uppgifter av två tyska officerare.

Här skymtar vi ett sätt att lägga fram frågan om von Otters rapport från 1950-talet och framåt: Svenskarna gjorde ingenting eftersom själva saken, behandlingen av judar i öst, redan var känd.

Det går att snurra runt i tankar kring detta i evigheter.

***

TV-serien Förintelsen fick kritik för att vara lättviktig underhållning. Bland annat skrev överlevaren Elie Wiesel i New York Times att serien var “en förolämpning mot dem som omkom och mot dem som överlevde”. Serien sågs dock av uppskattningsvis 120 miljoner amerikaner 1978. När serien året därpå visades i dåvarande Västtyskland så var antalet tittare ungefär 20 miljoner, en tredjedel av befolkningen.

TV-serien fick stor betydelse för att påminna om katastrofen, när så många, av olika skäl, försökt att glömma.

Per Wästberg skrev samma dag som den svenska TV-premiären i Dagens Nyheter att filmens stora förtjänst var att den fått så många att komma till insikt om Tredje rikets grymhet. Han rekommenderade också flera böcker för vidare läsning.

Aftonbladet publicerade i mars 1979 en hel serie artiklar om Förintelsen. Merparten är skrivna av Göran Rosenberg, med både patos och stor kunskap. Alla artiklar gavs sedan ut som en speciell bilaga på 16 sidor, avsedd för skolelever. Här ingår min intervju med von Otter. Jag noterar att i rubriken på min artikel så stavas förintelsen med litet f.

I Finland får Boris Grünstein och Gideon Bolotowsky från judiska församlingen i Helsingfors tre hela sidor i Hufvudstadsbladet den 22 april 1979, i samband med den finska TV-premiären av Förintelsen.

De skriver bland annat om de utlämnade judarna med s/s Hohenhörn, och det goda samarbetet mellan den finska statspolisen och Gestapo. De nämner också oron under fortsättningskriget, och citerar årsberättelsen från Helsingfors judiska församling 1945: Om man betänker att Tyskland var det land som satt judarnas förintelse som ett av sina krigsmål är det lätt att föreställa sig de känslor som under kriget besjälade oss. Vår lojalitet mot Finland ställdes förvisso på hårt prov, i synnerhet som vi visste att om de nazistiska kretsarna i landet fått överhand, så skulle vi finska judar ha tvingas beträda samma lidandets väg som våra olycksbröder runt om i Europas av Tyskland härtagna länder...

På 40-årsdagen av den ursprungliga visningen av TV-serien Förintelsen, i januari 2019, så visar tysk TV serien på nytt sedan en undersökning visat att färre än hälften av de tyska skolbarnen kände till förintelselägret Auschwitz.

Tyvärr finns det aldrig någon punkt där diskussionen är slutförd, och kunskaperna en gång för alla förmedlade till kommande generationer.

---

* Även i Gävle fanns ett liknande tyskt militärförråd.

[1] Aftonbladet onsdagen den 7 mars 1979: Jag fick veta sanningen om förintelsen redan 1942.

[2] Aftonbladet torsdagen den 8 mars 1979: “Vi vågade inte lägga oss i”

[3] Handelsresande i liv av Lena Einhorn (1999), sid. 110.

[4] Det forna Ostpreussen består idag av Litauen i norr och Polen i söder. Den tidigare huvudstaden Königsberg heter numera Kaliningrad och är en rysk enklav, och flottbas, vid Östersjökusten.

[5] I hans majestäts tjänst av Staffan Thorsell (2009), sid. 161.