Caj, Hentti och gamla fru Kuhmunen

Den gamla samekvinnan talar så tyst att jag måste luta mig alldeles nära för att höra. Hennes dotter sitter bredvid och översätter från nordsamiska. ”Människorna måste lära sig att lyssna på djuren, men djuren måste också förstå människorna. Så är det inte längre. Vi måste följa renen och leva på det gamla sättet.” Dottern blir så gripen att hon börjar gråta och lämnar rummet.
Vi sitter kvar i tystnad i köket i stugan i Vaikijaur, åtta kilometer norr om Jokkmokk. Susanna Kuhmunen, 81 år, fingrar på den käpp av björk som hennes man täljt till henne tio år tidigare. Det är februari 1995 och fotografen Stig-Göran Nilsson och jag har farit utmed Stora Luleälven för att samla samiska röster. Här möter vi vardagen, de utbyggda älvarna, renskötarna ute i skogen, de äldre och de alldeles unga. Vi får lyssna på farhågor och ilska, men också mer filosofiska resonemang kring det egna folkets plats i det svenska samhället.
Susanna Kuhmunen ger perspektiven bakåt. Hon minns resorna till sommarbetet på Ringvassøy, norr om Tromsö i Norge. Hur hon som liten flicka låg fastspänd i släden bakom renen. Hon minns hur ljuden från renens hovar lät annorlunda när den gick från björkskogen in i tallskogen. Hon minns den första snön på höstens is, och hur hon använde den som griffeltavla för att rita renar, hundar och kåtor.
När vi gör oss beredda att lämna stugan kommer hennes son John hem från fjället, med knivar, yxa och rep i bältet. Han hälsar kort och går till sitt.
Vår guide Caj Enqvist, polis från Luleå, som växt upp med samer i byn Murjek och känner hela familjen Kuhmunen, nickar mot John. ”Där ser du en riktig trapper,” säger Caj.

***

Lars J:son Nutti och hans tavla "Nåjdens dröm" 1995.

På denna min första resa i samernas land träffar jag också Lars J:son Nutti, renägare och konstnär. Vi bor hos honom några dagar i Porjus och han tar oss till Sparbanken i Jokkmokk, där hans stora tavla ”Nåjdens dröm” står uppställd. Han berättar om tavlans olika delar, som alla är intimt förbundna med samernas tro.

I samernas gamla religion dyrkades naturen och dess gudar. Allt i naturen har sin själ och nåjden var en viktig ledsagare till gudarnas värld. Just om detta handlar Nuttis tavla (som egentligen skulle hänga på samemuseet Ájtte men Nutti och ledningen var inte överens om villkoren).

Trumman var ett avgörande redskap för kontakten med gudarna. Nåjden, den samiske shamanen, hade sin trumma för den religiösa riten och för att i trans få andlig vägledning från riken bortom detta. I den vanliga samefamiljen användes trumman för att få svar på mer vardagliga frågor om väder och jakt. På skinnet med symboler las en liten visare, samtidigt som man slog med trumhammaren och noterade visarens väg på skinnet. Trumman var ett heligt föremål som måste hanteras vördnadsfullt och förvarades på en särskilt plats i kåtan.

När de kristna missionärerna och prästerna kom till samernas land på 1600- och 1700-talen så blev omedelbart trummorna en symbol för hedendom och avgudadyrkan. Nya lagar skrevs som innebar risk för dödsstraff för den som ägde en trumma. De flesta trummor konfiskerades, brändes, slogs sönder eller gömdes undan under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Vissa präster kallade till och med trumman för djävulens bibel.

Många dödsdomar utfärdades, men omvandlades konsekvent till fängelsestraff av högre instans. Alla utom en. Samen Lars Nilsson i en by i Pite lappmark hade använt trumman och några avgudabilder i ett försök att blidka gudarna att ge honom tillbaka en sonson som drunknat i en brunn. Han upptäcktes och fördes inför rätta. Domen var den strängast tänkbara, och han brändes på bål i samband med marknaden i Arjeplog vid jultid 1693. (Men först fick han sitta i häkte i ett år för att han skulle hinna bli en god kristen.)

***

1999 firar samemuseet Ájtte tioårsjubileum. För första gången på 300 år kommer då åtta trummor tillbaka till samernas rike. De är utlånade i fem år av Nordiska museet i Stockholm för att ingå i utställningen ”Trumtid”. Jag är inte där, men läser i Dagens Nyheter att en av dem som försiktigt packar upp trummorna är museets konservator Elle Kuhmunen. Det är hon som fyra år tidigare tolkat sin mors ord, och blivit så gripen att hon fått lämna rummet.

Utställningens producent Anna Westman Kuhmunen (gift med Elles bror John) ser trummorna som en motsvarighet till den kristna världens altarskåp. ”Deras heliga kraft har inte gått förlorad. Alla som känner till något om trummorna närmar sig dem med vördnad och respekt,” säger hon till DN:s reporter Sören Lövenhaft.

Museet har även idag sju trummor, men som museichefen Kjell-Åke Aronsson påpekar när jag pratar med honom våren 2017, så tillhör de svenska staten. Samerna har blivit av med mycket, så även sina trummor. Nu får de låna tillbaka en del av dem.

Genom åren håller jag kontakt med min vän Caj Enqvist, som följt oss på vår resa längs Luleälven och till påskfirande i norska Kautokeino. Han tjatar på mig att jag någon gång måste ta mig upp till Jokkmokks marknad, med traditioner många hundra år tillbaka i tiden. Jag längtar inte till kyla och kommers, men åker upp tio år efter min reportageresa. Under den första resan har jag fått en viss mättnad på renkött i olika former, framför allt kokt eller stekt. När jag är på Jokkmokks marknad är därför ett huvudspår att försöka hitta mat som inte är renkött. På pizzeran hos en man som kallar sig Maradona och bär argentinsk landslagströja finns det till och med pepparstek. Eftersom det är marknad är det givetvis knökfullt. Jag hamnar vid samma bord som en same på festhumör. Relativt snart har vi presenterat oss. Han heter Kuhmunen, och jag berättar givetvis om gamla fru Kuhmunen som jag intervjuat för det stora reportaget i SAS ombordtidning Scanorama.

Den glade samen vid mitt bord upplyser mig om att Susanna Kuhmunen, som dog 1998, var hans mor. Själv heter han Henrik precis som sin far, men kallas alltid Hentti. Vi blir omedelbart goda vänner. Han känner dessutom Caj Enqvist sedan barnsben i Murjek.

***

Susanna och Elle Kuhmunen. Bilder: Stig-Göran Nilsson.

Det tar mer än 20 år innan jag förstår vad gamla fru Kuhmunen egentligen talat om den där dagen 1995. Visst, man skulle lyssna på djuren och leva nära naturen. Men under hela berättelsen fanns också en helt annan historia.
I århundraden levde samerna utan gränser eftersom nationalstaterna inte brydde sig så mycket om områdena längst i norr. Men givetvis nådde gränser och politik så småningom även hit. Vad gäller den svensk-norska gränsen så fastställdes den genom traktaten i Strömstad 1751. I en bilaga, den så kallade Lappkodicillen, garanterades samerna sina traditionella flytträtt med renarna. Den gäller fortfarande, eftersom den inte går att säga upp ensidigt av endera staten.
Men på 1800-talet börjar den politiska verkligheten göra sig påmind för samerna uppe i norr. Sverige förlorar Finland till Ryssland 1809 vilket påverkar renägarnas möjlighet att gå in i Finland. Efter unionsupplösningen 1905 får de samer som lever i både Sverige och Norge problem. Många hade som familjen Kuhmunen på våren flyttat med renarna till norska kusten och öarna utanför. På senhösten flyttade de tillbaka till vinterbetesmarkerna i Sverige.
I början av 1900-talet ökade antalet jordbrukare i de nordliga norska områdena. De renhjordar som kom ner till kustlandet sågs därför som ett problem. I förhandlingar mellan staterna utarbetades en ny konvention som började gälla 1919. Den innebar stora begränsningar för de svenska samerna. Vissa områden stängdes helt, och i de övriga reducerades antalet tillåtna renar kraftigt.
Konsekvensen blev att många samer stod utan sommarbetesland för sina renar. Svenska myndigheter löste frågan genom att välja ut ett stort antal familjer i Karesuandoområdet som tvingades flytta till sydligare marker inom renskötselområdet. Det var så familjen Kuhmunen hamnade längre söderut, i trakten av Jokkmokk.
Familjen Kuhmunen har inte kunnat gå över med renarna till den norska sidan på snart hundra år. Gamla fru Kuhmunen var en av de sista som mindes. Tio år före vårt möte hade hon varit tillbaka med sin make Henrik på Ringvassøy. Den gamla torvkåtan stod fortfarande kvar. Henrik täljde en käpp till sin fru av en ungbjörk.

***

När jag har lärt känna Henrik Kuhmunen blir jag fascinerad av den historia som han och barndomskamraten Caj Enqvist delar. Det gamla stationssamhället Murjek blir en symbol för både nybyggare och samer.

I början av 1900-talet behövdes folk söderifrån för att jobba i skogen. De som uppfyllde villkoren fick ett lån på 4 500 kronor plus sågat virke, spik, glas och cement för att själva bygga sig ett hus. Mark anvisades men var till låns.

Det kallades kolonat. Som i koloni och i kolonisation.

För en ung fattig familj var det en möjlighet till något eget.

Enkvists kolonat – nummer nio – låg i utkanten av Murjek. Det står fortfarande kvar.

Bara hundra meter från därifrån bodde samefamiljen Kuhmunen med åtta barn, sju pojkar och en flicka. Äldst var Henrik kallad Hentti. Här finns idag bara husgrunden bevarad.

Kolonisten Enkvists barnbarn Caj föddes inne i Murjek – men lekte gärna med familjen Kuhmunens barn på femtiotalet. Caj och Hentti var kompisar.

Murjek var ett livskraftigt nybyggarsamhälle uppbyggt kring den järnvägsstation som stod färdig 1888. Precis som idag passerade malmtågen från Luleå till Narvik.

Med järnvägen öppnades norra Sverige upp.

Murjek var en viktig knutpunkt. Här fanns hotell, gästis, bageri, sågverk, butiker, post och allehanda hantverk. Och statens lapska seminarium där samiska lärare utbildades.

Mycket handlade förstås om skogen. Två jägmästare med ansvar för varsitt skogområde bodde flott med tjänstefolk, tennisbana och kontor en bit ifrån samhället. Kronojägaren i skogen en bit åt andra hållet.

Alla var på något sätt nybyggare och det skapade ett samhälle där relationerna mellan svenskar och samer alltid var god.

Vi filmar och intervjuar Caj och Hentti om deras barndomsminnen. Vår tanke är att visa att samer och svenskar har kunna leva sida vid sida utan problem. Gamla damer som vi träffar berättar om hur glada de alltid var när samerna kom tillbaka från fjället på vårkanten.

Men Murjek idag är förstås bara en skugga av sitt forna jag. Befolkningsantalet sjunker och närmaste affär ligger två mil bort. Hundskallen ekar ödsligt mellan husen.

Jägmästarbostäderna står stadigt, byggda som de är med urskogstimmer, men de är sedan länge övergivna och sorgsna i sin ensamhet.

Samerna lever ännu med sina renar, men även rennäringen är förändrad. Och ständigt hotad.

Renbeteskonventionen 1919 följdes av en ny konvention 1972, som svenska samer uppfattade som ännu flera markinskränkningar i Norge. Konventionen upphörde att gälla 2005, men då gjorde Norge ensidigt konventionen till norsk lag. Sverige protesterade och hävdade att den norska lagstiftningen inte står i överensstämmelse med Norges folkrättsliga åtagande enligt Lappkodicillen.

***

Den svenska regeringen gav 2003 diplomaten Lars Norberg i uppdrag att förhandla med Norge om en ny konvention kring det gränsöverskridande renbetet. Norberg, född 1934, hade arbetat på UD sedan 1964 och bland annat varit konsul i New York och ambassadör i Genève. Norberg var chef för EU:s övervakningsstyrka på Balkan under det svenska EU-ordförandeskapet 2001. Han blev senare kontaktperson i Makedonien mellan landets regering och den albanska milisen.

Norberg tog sin an uppdraget med stor entusiasm, men, visade det sig, på fel sätt. När han senare, på eget förlag och under pseudonymen Udtja-Lasse, gav ut boken Begrav mitt hjärta vid Udtjatjaure, förklarar han i baksidestexten saken så här:

Sverige och Norge har berövat samerna deras urgamla rätt att utan hinder av riksgränser föra sina renar till bete i de hävdvunna betesmarkerna. Ingen ersättning för intrången har erlagts. Detta utgör ett rättsövergrepp som särskilt hårt har drabbat de svenska fjällsamerna.
Den svenska regeringen uppdrog 2003 åt en senior diplomat att förhandla med Norge om en konvention om det gränsöverskridande renbetet. Han förväntades följa den etablerade politik som går ut på att offra de svenska samernas intressen för att komma överens med Norge. Men det gjorde han inte. Det förklaras av att han vuxit upp med samerna i en liten by i Jokkmokks lappmark och att han fann det naturligt att helt engagera sig för deras sak. Därmed tog förhandlingarna en annan vändning än vad uppdragsgivaren hade räknat med.

Lars Norbergs linje var att de tidigare renbeteskonventionerna måste förpassas till historien, eftersom de utan ersättning konfiskerade de svenska samernas norska marker. Han menade också att den ensidiga norska konventionslagen från 1972 stred mot den gällande gränstraktaten. Om lagen inte upphävdes borde saken föras upp till internationell skiljedom.
Norberg och hans tre samiska kollegor möter den 26 april 2005 rättschefen i jordbruksdepartementet Anders Perklev och Carl Henrik Ehrenkrona från UD. Mötet hålls i UD:s lokaler. Norberg upplever att Perklev och Ehrenkrona bara lyssnar pliktskyldigast.
Han skriver i sin bok: ”Jag förde då in samtalet på det ömtåliga dagsläget. Nu i april var renarna redan på väg över gränsen till sina sommarbeten och för första gången på över hundra år skulle Lappkodicillen åter komma till användning. (...) Det var ytterst angeläget att kraftfullt stödja de svenska samerna i deras förhållande till norska myndigheter, bl.a. när det gällde den traktatsstridiga norska konventionslagen.”
Men tjänstemännen visar inget intresse. När de tar farväl säger Perklev till Norberg att han snart kommer att få ett samtal från statssekreteraren i jordbruksdepartementet.
Norbergs lojalitet med den samiska sidan passar inte UD och den ansvariga jordbruksministern Ann-Christin Nykvist (S). Han entledigas från sitt uppdrag. (Som utredare av samiska frågor bör man helst inte vara alltför lojal med den samiska saken, men det var Norberg, född i en liten lappmarkby i Jokkmokks socken. Precis som Caj Enqvist hade han sedan barnsben lekt med samiska pojkar. Han förstod dem alltför väl.)

***

Efter Norbergs avsked förhandlas ett nytt förslag till konvention om den gränsöverskridande renskötseln fram och undertecknas av Sveriges jordbruksminister Eskil Erlandson och Norges landbruks- och matminister Lars Peder Brekk i Oslo i oktober 2009.
Kärnan i konventionen är att reglera den gränsöverskridande renskötseln – och ett av förslagen är att reservera 19 områden från Saivomuotka och Njuoravuopmi Kiruna kommun i norr till Grövelsjön i Dalarna i söder till norska renbetesdistrikt medan 26 områden i Norge tilldelas samebyar i Sverige.
Målsättningen var att konventionen skulle träda i kraft under 2010 efter ratificering av de båda ländernas parlament och inkorporering i respektive nationella rätt. Detta har ännu inte skett.
Ännu en utredning tillsätts för att ytterligare belysa problem och möjligheter med 2009 års renskötselkonvention. Den leds av den erfarne juristen Bertil Bengtsson, professor i civilrätt, före detta justitieråd och ledamot av Kungliga vetenskapsakademin. Ett av hans expertområden är samerätt – han var nämligen en av Högsta domstolens domare i skattefjällsmålet, en mångårig tvist mellan staten och ett par samebyar i Jämtland om äganderätten till land och vatten.

Bengtsson lägger fram sina förslag i juni 2016. En av punkterna är att den svenska staten måste tvångsinlösa marker i Sverige ämnade för norsk renskötsel. När en sameby under 30 år tvingas avstå från ett betesområde där man har sedvana så ska ersättning utgå enligt expropriationsregler.

Bertil Bengtssons förslag till ny konventionslag gäller, naturligt nog, endast renbete i Sverige. För att konventionen så bli effektiv måste samma regler införas i Norge, men det är upp till de norska myndigheterna. Under hösten 2016 skickas utredningen ut på remiss till drygt 130 instanser. Tunga samiska organ är kritiska. Svenska Samernas Riksförbund (SSR) pekar på att ”förslaget överhuvudtaget inte omfattar svenska samebyars konventionsområden i Norge”. Man förordar också ett regelverk som är lika i bägge länderna. Områdena för renskötsel i Sverige och Norge bör förhandlas fram mellan samebyar i Sverige och reinbeitesdistrikt i Norge.

”Alla frågor som är kopplade till mark är svårlösta”, säger förbundsjuristen Jenny Wik-Karlsson på Svenska Samernas Riksförbund (SSR) när jag talar med henne våren 2017. Hon tillägger att konflikterna ökar år för år.

I Norge fick samerna ökad makt efter striderna kring utbyggnaden av Altaälven på 1970-talet. Även i länder som Kanada, USA och Nya Zeeland har urfolken fått större rätt att sitta med vid bordet när beslut ska tas om till exempel gruvdrift på traditionella marker. Det handlar om möjligheter att påverka, men också om ekonomiska ersättningar.

I en internationell jämförelse har de svenska samerna mycket lite inflytande.

I juni 2017 går man på det svenska näringsdepartementet fortfarande igenom remissvaren på Bertil Bengtssons utredning. Ärendet bereds, och den ansvariga tjänstemannen Hanna Ek kan inte ge någon prognos på när frågan kan nå den svenska riksdagen.

Sverige är bra på utredningar, och de ska gärna beredas länge. Att som Lars Norberg 2005 vilja ställa saken på sin spets och ta strid med Norge är inte i enlighet med det svenska politiska kynnet.

Sverige och Norge är på regeringsnivå överens om att Lappkodicillen från 1751 är gällande gränsavtal mellan länderna och att detta medför folkrättsliga förpliktelser.

Vad detta mer exakt innebär är oklart. Svenska samer känner sig som alltid trängda. 

***

På många sätt kan det se ut som det samiska ligger helt rätt i tiden. Amanda Kernells film ”Sameblod” fick lysande recensioner och en stor publik, Jon Henrik Fjällgren jojkade på sydsamiska i Melodifestivalen 2017, Ann-Helén Laestadius har skrivit fyra hyllade ungdomsböcker om Agnes från Solna som lär sig samiska i smyg och blir ihop med en snygging från Soppero.

I denna etno-trend finns också samisk slow-food, samiskt mode och naturligtvis samisk slöjd med vackra bruksföremål. För många människor söderifrån är vida vyer, rent fjällvatten och människor med en nära relation till naturen något att avundas.
Givetvis går det också att köpa en samisk trumma på nätet, eller på marknaden i Jokkmokk. Som av en händelse möter jag sommaren 2017 Thomas Ingre i en gammal nedlagd kvarn i Skog några mil från Kramfors. På hans visitkort står shaman. Han är också konstnär och bildterapeut. Född i Mälarhöjden i södra Stockholm, men nu boende i Malmö.

Thomas Ingre utanför sin kvarn.

Han har gått i lära hos en samisk nåjd i norra Norge under sammanlagt tre perioder. Ingre har också en trumma, som han visar mig.
Shamaner och inre resor lockar uppenbarlig vissa nutidsmänniskor, oklart hur många.
Det kan tyckas som om samerna har medvind och får god PR och press.
Men i de hårda frågorna om mark, gruvdrift, smålviltsjakt och renarnas bete är de som alltid hårt pressade.
Sverige har inte skrivit på ILO-konvention 169 som reglerar urfolkens rättigheter, i motsats till Norge, för att ta ett näraliggande exempel. Norska samer har större inflytande över sina marker.
När svenska staten en gång tog samernas marker skrev man inga avtal, utan legaliserade saken i efterhand. Motsatsen är en del gamla kolonialmakter som skrev fina avtal med de ursprungsfolk man bestal på mark. Sedan struntade man förstås i alla högtidliga traktater. Men när avtalen tas fram idag kan de vara till stor hjälp för urfolken. De främsta exemplen på detta är Kanada och Nya Zeeland, där framför allt Kanada återlämnat stora landområden till urfolken. Också på Nya Zeeland har maoristammar fått tillbaka mark.
I Sverige hänvisar man till äganderätten när man inte skriver på ILO-konventionen. Allting måste utredas, många gånger.
Svenska samer känner sig som alltid trängda. Gruvdrift och vattenkraft vinner alltid över rennäring och traditioner. Samer protesterar och hänvisar till sin urgamla nyttjanderätt, men de äger förstås inga marker. Det är den gamla vanliga problematiken: storsamhällets drömmar om utveckling kontra samernas kamp för sina renar. Utan mark, inga renar. Utan renar, inget folk.
Bara för någon månad sedan (i oktober 2017) konstaterades i en rapport från Stockholm Environment Institute att Sverige är sämst på att ge urfolk, dvs samerna, inflytande vid gruv- och vindkraftsetablering. I studien ingick även länder som Norge, Kanada, Australien och Nya Zeeland. I Sverige saknas oftast helt möjlighet till samiskt inflytande, och när samrådsmöten väl äger rum så "begränsas dessa ofta till informationsdelning utan reellt samiskt mandat att påverka beslutet".
Just gruvdriften ställer saken på sin spets. Svenska staten fortsätter att ge utländska bolag rätt till prospektering och mineralutvinning uppe i norr. Sverige är ett billigt land att exploatera i, utan gruvskatt och utan vinstdelning till urfolk och lokalsamhället. Ett utländskt bolag kan plocka ut det man vill ur marken och när fyndigheterna är slut lämna landet. Det som återstår får någon annan städa upp.
För samerna är de många gruvprojekten en fråga om liv och död. Ett exempel är den planerade gruvbrytningen i Kallak, väster om Jokkmokk, där ett brittiskt bolagt vill bryta malm. Här är frågan just nu koncentrerad till vilken påverkan ett gruvprojekt får på världsarvet Laponia. Regeringen har krävt ett yttrande från länstyrelsen i Norrbotten som ska lämnas senast den 1 december. Bergsstaten, som hanterar projektering av gruvor är, som alltid, positiv till brytning.
Redan för fyra år sedan larmade representanter för Jåhkågasska och Sirges samebyar om vilka förödande konsekvenser en gruva i Kallak skulle få. I en debattartikel i Dagens Nyheter skrev man bland annat: "Renar kan inte äta sten. De kan inte heller vandra mellan årstidsbeten när ett gruvhål blockerar flyttleden. När Sverige talar om samexistens förespråkar man egentligen gruvnäringens företräde även om det innebär renskötseln undergång."
Så hur mycket etno-gull som samerna än möter i söder, och kanske i världen, så är vardagen fortfarande en kamp på liv och död. Gruvor och markstrider är eviga ämnen.
I debattartikeln i DN ("Sverige skänker bort tillgångar i Sameland", den 21 augusti 2013) skriver författarna:

Det är tid att ta ställning och att tala klarspråk. Ska i en rättstat gruvintressen få ödelägga en urfolkskultur trots att det strider mot grundläggande mänskliga rättigheter? Och ska i en demokrati detta få ske i tystnad?
Konflikten är inte mellan de samiska och svenska samhällena, utan mellan en urfolkskultur som berikar Sverige och en gruvnäring som för rikedomar ur landet.

Hentti Kuhmunen tillhör Sirges sameby (tidigare kallad Sirkas) med marker i Jokkmokks kommun utmed Stora Luleälven upp mot norska gränsen. Här har han både sitt fasta boende och en stuga på en udde i älven, som han använder när han vill ut och fiska. Det är väl inte toppmodernt, men han har el från ett dieselkraftverk, kan laga mat och lyssna på radio.
Jag och fotografen Stig-Göran Nilsson är ditbjudna under några dagar i september 2011. Med på resan är förstås också den store fixaren, Henttis barndomsvän Caj Enqvist.

Hentti och Caj på Nikolaus Udde i Stora Luleälven.

Dagarna med Caj och Hentti i den lilla fiskarstugan på udden i älven blir ett av många oförglömliga minnen. När vi varit där i några dagar blåser det upp, och vi kan inte ta båten därifrån som planerat.
Hentti är inte bekymrad, det blir som det blir. Ingen idé att hetsa upp sig.
Jag blir dock lite rastlös. Fixaren Caj ordnar så att vi blir hämtade i en helikopter som lämnat ett gäng fisketurister uppe på fjället.

***

Tyvärr blir dock epilogen sorgesam. Sommaren 2016 har vi gubbträff i Cajs stuga ute på Finnskär i Luleå skärgård. Hentti är där, och de för mig nya bekantskaperna Jan-Olov och Arne. Sista bilden jag tar är innan Caj ska skjutsa oss tillbaka i båten.

Några veckor senare åker Caj på fisketur tillsammans med Hentti och Jan-Olov, som bägge varit med på Finnskär. De bor i en liten fiskestuga vid Tjaktjajaure som tillhör Henttis bror John.
Under måndagskvällen ger sig Caj och Jan-Olov ut på sjön för att lägga nät. Hentti stannar hemma i stugan för att laga mat.
När de inte kommer tillbaka går han och lägger sig. Han är noga med att blåsa ut ljuset så att inte hela kojan ska brinna upp.
Plötsligt vaknar han till av ett ljus över Jan-Olovs säng. Hela kojan lyses upp.
Jaha, nu kommer de då äntligen, tänker Hentti. Det är väl ficklampan jag ser.
Men när han går ut för att välkomna dem finns ingen där.
Hentti väntar i stugan.
Samernas tidsuppfattning är annorlunda, vilket jag tror har att göra med att de tillbringar så mycket tid ute på fjället och med renarna. De hetsar inte upp sig, och kan gå och lägga sig i ett par dagar för att till exempel vänta på bättre väder. Under de många år jag rest uppe i norr har jag hört många sådana berättelser.
Därför är jag egentligen inte förvånad över att Hentti inte omedelbart reagerar över att hans kamrater inte kommit tillbaka. Inte förrän på onsdagsmorgonen larmas polisen, via Henttis son. De går upp med helikopter och finner direkt Jan-Olov liggande på botten nära stranden, med den sjunkna 3,5 meters båten upp-och-ned i vattnet bredvid honom.
På torsdagen går polisen ut med dykare. Caj hittas på sju meters djup längre ut i sjön, intrasslad i fiskenät. Han, som alltid var mycket säkerhetsmedveten, hade denna gång ingen flytväst på sig.
Något har hänt. Ingen får någonsin veta vad.

Så denna text är till minne av Caj. Tack för allt vi fått vara med om, och allt vi fått lära oss om den samiska kulturen. Förhoppningsvis har även detta urfolk en framtid.