Björn Borg, Bergelin och jag

Sent omsider gick jag och såg filmen ”Borg”. Jag tyckte oväntat mycket om den. Några saker var inte helt korrekta, men så var den ju också bara ”inspirerad” av en sann historia. Det är ingen dokumentär, därför är till exempel Björns förste tränare Percy Rosberg bortrensad till förmån för Lennart Bergelin.
Jag har lätt att acceptera huvuddragen i filmen. Det är oerhört ensamt på toppen, och för varje stor vinst så kommer förlusten närmare. Det är klanen Borg – Björn själv, blivande hustrun Mariana, och tränaren/fixaren Bergelin – mot resten av världen.
Manusförfattaren Ronnie Sandahl och regissören Janus Metz visar upp klanen Borgs isolering. Borg vill spela tennis, vinna och tjäna pengar. Bergelin och Mariana gör allt för att han ska få göra detta så ostört som möjligt. Träningstimmar och racketsträngningar är oändligt mycket viktigare än kontakten med omvärlden.
Alla gillar inte denna bild av Borg och hans entourage, och anser den förenklad eller rent av felaktig.
Men herregud, det är film och drama måste skapas!

Som recensenten i filmtidningen Variety skriver:

Swedish screenwriter Ronnie Sandahl adopts the approach sweeping European cinema at the moment (seen in films such as “A Prophet” and “BPM”), in which conventional dramatic scenes are rejected, in favor of a prismatic collection of well-chosen, yet unexpected and borderline-banal moments that reveal far more about the characters in question.
For example, there’s the scene in which Borg misplaces his wallet and keys, forcing him to walk to a nearby cafe, where he shares a connection with the celebrity-oblivious bartender. As written, the scene does virtually nothing to set up the match, but reveals much about Borg’s character, and how his success has — as one character later articulates it — made him “the loneliest person on the whole planet.”

Stämmer det? Var Björn Borg verkligen en så ensam och isolerad människa? Till slut hamnar även jag i funderingar om vad som är sant eller ej.

***

Jag hör till de svenska journalister som Björn Borg inte pratade med. Kanske kan man till och med säga att jag hör till dem som han särskilt inte pratade med. Det är inte helt lätt att veta. Jag känner alltså inte mannen i fråga. Men under åren 1977-1981 skrev jag tennis i Aftonbladet. Jag följde Borg i Båstad, på Stockholm Open, i flera Davis Cup-matcher och ett par gånger i Paris. Aldrig i Wimbledon eller U.S. Open, eftersom Aftonbladets korrespondenter i London och New York täckte de turneringarna.
Med en tennistokig far var jag mer eller mindre uppväxt inom tennisen och hade tillbringat massor av ungdomssomrar i Båstad, där jag gått från bollkalle till hedersuppdraget att vara läktarvakt vid den kungliga läktaren och invänta "gamle" kungens (Gustav VI Adolf) ankomst någon gång per år.
Jag tyckte nog att jag förstod tennis ganska bra. Jag kände flera av Borgs svenska landslagskompisar, och hans förste och viktigaste tränare Percy Rosberg. Borg kom jag som sagt aldrig nära.
Ett par tillfällen är särskilt minnesvärda. Som i Stockholm Open i november 1978, då Björn första gången förlorade mot en yngre spelare. Björn var 22 år och hans motståndare John McEnroe 19. Jag var på plats i Kungliga Hallen med min gode vän, fotografen Peter Claesson. Jag har i alla år sparat bilden som Peter tog, för att den så perfekt illustrerar vad en journalistiskt duktig fotograf kan göra.
Större delen av pressfotograferna ställer sig efter matchen någon meter framför segraren John McEnroe, men Peter Claesson har sinnesnärvaro nog att förstå att det finns en annan bild.

Borg i Kungliga Hallen 1978. Foto: Peter Claesson.

Bilden, och min text, blev mittuppslaget i Aftonbladet dagen därpå.  Rubriken var Kvällen då Björn Borg förlorade sin ungdom.

***

Borg var en av världens största idrottsmän, och han var svensk. Självklart var det viktigt att bevaka hans varje steg, på och utanför tennisbanan. 

När jag kom till redaktionen en kväll på hösten 1978 låg det en lapp på min stol att jag skulle gå ner en trappa, till centralredaktionen.
Jag förstod snabbt varför. På ett skrivbord låg en stor mängd bilder av Björn Borg och hans kompis Vitas Gerulaitis, med uniformsjackor från den israeliska armén och med varsin k-pist över axeln. Jag förstod ju omedelbart att det inte var någon politisk manifestation, men lika snabbt insåg jag att bilderna skulle kunna bli hot stuff med tanke på den politiskt känsliga situationen i Mellanöstern.

Den kontroversiella bilden. Obs: badande turister i bakgrunden,

Borg och Gerulaitis var i Israel på en uppvisningsturné. Under ett stopp på vägen hade de låtit sig övertalas av ett par israeliska soldater att låna deras mössor, uniformsjackor och k-pistar. Som jag skrev på första raden i min text: Det var en bild avsedd för familjealbumet hos en israelisk soldat, en souvenir. Men så fort bilden spreds över världen så kom ju saken i ett annat läge. 

Borg och Gerulaitis hade redan lämnat Israel när texten skrevs i Stockholm. Kvällen därpå skulle de uppvisningsspela i Antwerpen. Ingen visste riktigt var Björn befann sig, men det bedömdes som mycket viktigt att få en kommentar från honom. Själv gjorde jag allt jag kunde för att i min text framhålla att bilderna inte hade något politiskt syfte, men detta saboterades när en medarbetare på Aftonbladets ledarredaktion i en kommentar intill min text skrev någonting i stil med att ”Björn Borg nu kommer att symbolisera våldet”. Det var oerhört dumt, men ockå ett typexempel på vad vi sportreportrar förväntade oss av ledaravdelningen. Det fanns undantag, men många ledarskribenter tyckte att såväl idrottsmän som sportjournalister var idioter.
Om jag minns rätt så hittades Björn och Vitas tidigt morgonen därpå när de kom hem till hotellet efter en nattklubbsrunda i Paris. De hade ingen lust att göra några politiska uttalanden…

***

I boken Borg versus McEnroe av den brittiska journalisten Malcolm Folley från 2005 berättar Björns ekonomiske rådgivare Peter Worth om händelsen. 

”The Swedish press were appalled that Borg had posed in Israeli uniform. Worse, Borg got a death threat from a Lebanese militia group that had a base in Sweden. I got heavily involved. There were tense negotiations with the militia. The Swedish press was not helpful.” Borg, it was reported later, felt in grave danger, after the threat against his life. He took the precaution of hiring armed guards. Eventually, an apology appeased the terrorist organisation, to the relief of Borg and Worth.

Att mordhotet var mycket obehagligt för Borg står ju utom tvivel. Tur då att terroristerna nöjde sig med en ursäkt.

Borg själv hade en standardfras om att den svenska pressen behandlade honom illa, och det blev inte bättre med åren. Lennart Bergelin, som vi kände som en varmhjärtad person, stod givetvis på sin adepts sida. Jag har en mycket tydlig bild från en Davis Cup-match i Prag, då Bergelin pekar på oss i den lilla gruppen utsända journalister och säger till Björn: ”Prata inte med dom där jävlarna.” Sedan skrattade han förstås och övergick till att instruera en vettskrämd chaufför om exakt när och var Björn skulle bli hämtad.

Vad Björn själv egentligen tyckte och kände visste ju ytterst få, eftersom han så sällan sa något. 

I filmen får Björn utbrott både på Bergelin och Mariana, och det stämmer med den bild som Malcolm Folley ger i sin bok. Även Borg måste lätta på trycket ibland. 

***

När jag återsåg Björn Borg var det i Düsseldorf ett halvår efter Israel-bilderna, på lagtävlingen World Team Cup i maj 1979. En tävling som låg som en lagom uppvärmning inför Franska öppna på Roland Garros.

Jag pratade med Björns lagkamrater Kjell Johansson och Ove Bengtson för att få lite vägledning om min aktuella status. Björn var förbannad, det visste jag, men var det på tidningen Aftonbladet eller på mig personligen? Varken Kjell eller Ove kunde svara på detta.

Det var bara att planera en attack, när Björn kom från ett träningspass. Jag tyckte att jag behövde veta: om det nu var mig personligen som Björn inte pratade med, så kunde ju tidningen skicka någon annan.

Jag väntade alltså ut Björn mellan banan och omklädningsrummet, när han hade kört ett pass med Kjell Johansson.

Jag gick upp jämsides med stjärnan och ställde frågan om det var mig eller tidningen han var förbannad på.

Borg ägnade mig inte en blick, utan tittade bara rakt fram när han svarade.

- Det får du väl för fan räkna ut själv.

 

Kjell Johansson, Björn Borg och Jan Kotschack. Foto: Ulf Rigner.

Jaha, det svaret gav inte mycket. Jag kände att jag i varje fall hade försökt. Och att jag nog inte låg särskilt mycket sämre till än de flesta andra svenska tennisjournalister.

***

På hösten 1981 lämnar jag Aftonbladets sportredaktion för att bli redaktör för ett nystartat fotbollsmagasin som ges ut av Svenska Fotbollförbundet. Tidningen Fotboll når alla Sveriges cirka 200 000 licensierade fotbollsspelare.

Samma år har Björn Borg förlorat mot John McEnroe både i Wimbledon och U.S. Open. Han blir aldrig mer sig lik, och tappar uppenbarligen motivationen, även om han försöker under ytterligare ett år. I februari 1983 kommer det officiella beskedet att Björn Borg slutar med tennisen. Han är 26 år.

Själv sysslar jag nu med fotboll, och kan inte tänka mig att Sverige någonsin ska få en världsstjärna i tennis igen. Men det går fortare än någon kunnat ana. Mats Wilander och Stefan Edberg blir bägge världsettor, och drar med sig ett helt gäng andra svenskar upp på topplistorna. Sverige vinner Davis Cup tre gånger på 1980-talet och är i final ytterligare tre år.

1986 gör jag comeback i tennisvärlden med ett magazine för Stockholm Open, som snart följs av en liknande tidskrift för Swedish Open i Båstad. Sverige är en stormakt inom tennisen, och Björn Borg är den som har inspirerat alla de nya stjärnorna.

Björn själv verkar under decenniet mest syssla med det han missat under tenniskarriären. Damer och festande.

De nya stjärnorna, hans efterträdare, är mer tillgängliga och det är roligt att göra påkostade magazine om tennis i Sverige. Särskilt eftersom sponsorer och pengar finns.

I mitt arkivskåp har jag en hel låda med material om Björn Borg. Även om han har slutat så är det svårt att inte grubbla på vem han är och vad han gör.

***

April 1991. Björn Borg ska göra comeback, 34 år gammal. Fotografen Stig-Göran Nilsson och jag är utsända av svenska Tennistidningen.

Redan på Arlanda möter vi Lennart Bergelin. Han är glad och positiv, och har sex gamla träracketar med sig som ”grabben ska ha”. Vi vet att Björn och Bergelin inte pratat med varandra på flera år.
Nere på Monte Carlo Country Club råder spänd förväntan inför den gamle mästarens återkomst, åtta år efter det att han slutat med tennisen. Inte många tror att det ska gå bra, men det är ju ändå den unike Björn Borg...
På presskonferensen svarar Borg inte på några frågor på svenska. Det känns i varje fall välbekant.
Hans träningar är helt speciella. En gammal man i vit panamahatt sitter på en stol och verkar sova. När han då och då vaknar till studerar han sin adept i kikare. Vi får reda på att han kallar sig Professor Tia Honsai, och är någon slags fitness-guru. Tennis vet han uppenbarligen ingenting om. Hur Borg hittat den 81-årige walesaren Ron Thatcher är, som mycket annat, oklart.

Professor Tia Honsai.

Borg spelar fortfarande med sina gamla träracketar av märket Donnay, men Bergelin bryr han sig inte om. Vad som skett i deras relation är ett av många mysterier förknippade med Borg och denna tid.
Björn har lottats mot den kompetente spanjoren Jordi Arrese, som är duktig men ingen världsstjärna.

 

Några minuter efter ett på eftermiddagen tisdagen den 23 april börjar spelarna bolla in. När matchen väl börjar står det snabbt klart att Borg inte är den han varit. Han missar för mycket och saknar vinnarslag. Första set tar 38 minuter, det andra 39. Arrese vinner med 6-2, 6-3. Efteråt håller Borg masken. Det var ungefär som väntat. Han behöver mer tid på sig. Men han ska komma tillbaka även till storturneringar som Paris och Wimbledon.
Det blir aldrig så. 

Frågan är om Björn Borg vet vad han vill i livet. Hans relationer är inte stabila, och han gör dåliga affärer.
Hans comeback verkar illa genomtänkt.

Själv tar jag på sommaren och hösten 1991 avsked av tennisen genom att skriva en bok tillsammans med John-Anders ”Jonte” Sjögren. Jonte hävdar att han känt mig sedan jag låg i barnvagnen och han spelade dubbel ihop med min far i en badortsturnering i Falkenberg i början av 1950-talet. Sedan var jag bollkalle åt honom, och slutligen förstås journalist när han var Davis Cup-kapten och tränare för bland annat Mats Wilander.

Boken är en kombination av tennishistoria, instruktion och Jontes minnen.
Det känns mycket roligt att skriva den, även om Jonte inte tillåter mig att berätta de bästa historierna (ingen idé att ni frågar, jag har glömt dem nu).
Boken ges ut av ICA-förlaget i Västerås, som även står bakom Tennistidningen vid denna tid.
Nu känns det definitivt som jag har avslutat en epok. Farsan, som gått bort några år tidigare får en dedikation, och jag ger bort alla böckerna i det stora tennisbibliotek som jag ärvt av honom.

***

Filmen om Borg väckte en hel del minnen till liv. Och grubblerier om sanningskrav. När jag började skriva detta, så var jag lika flexibel i min syn på sanningen som filmmakarna verkar ha varit. Det viktigaste är väl ändå att filmen blir bra.
Men jag har gradvis svängt.
Filmen berättar faktiskt om ett antal namngivna personer: Björn Borg, Mariana Simionescu, Lennart Bergelin och John McEnroe.
Och den gör det med stora pretentioner.

Om man utlovar något som aldrig tidigare har berättats så får man nog försöka vara så sanningsenlig som möjligt. Eller har jag fel?
Av en händelse så träffade jag Rolf Norberg, medlem i det segrande svenska Davis Cup-laget 1975, på en fest förra veckan. Vi talar förstås om filmen. Han tycker den är välgjord, men falsk. Framför allt vänder han sig mot bilden av Björn Borg som pressad av alla krav. Han minns Borg från många omklädningsrum, koncentrerad och inbunden – men inget grubblande nervvrak.
Jag ser också att Bergelins änka Rose Marie blivit arg över hur hennes man skildrats i filmen. Framför allt vänder hon sig mot en scen där Borg och Bergelin slåss. När jag tittar efter ser jag att även John McEnroe tycker att han borde ha tillfrågats av filmmakarna.
Till slut blir detta den stora frågeställningen: Äger man rätt till berättelsen om sitt eget liv?
John McEnroe har skrivit två självbiografier (2002 och 2017). Han kan kanske hävda ägarskap. Björn Borg däremot har endast pytsat ut sina minnen i mycket små portioner, oftast genom utvalda talespersoner. Då är kanske också risken större att andra tar sig friheter med berättelsen.
Vi kommer aldrig att få veta allt om Björn Borg från den ende som kan berätta - han själv.
Men alla som mött honom på senare år säger att han verkar lycklig, och har ett bra liv.