När Åby Ericson inte talade politik i Argentina

Vid fotbolls-VM i Argentina 1978 var jag en ung sportjournalist utsänd av Aftonbladet. Det var mitt första stora mästerskap och jag var superambitiös. Eftersom Sverige var med i turneringen låg givetvis ett stort fokus på det svenska landslaget.

Argentina hade militärdiktatur och hela mästerskapet hade på förhand diskuterats med politiska förtecken. Varje vecka demonstrerade ”de galna mödrarna” framför presidentpalatset på Plaza de Mayo för att påminna om sina försvunna makar och barn.
Det svenska landslaget bodde på Hotel Libertador mitt inne i Buenos Aires centrum. Det ansågs lite speciellt eftersom de flesta andra lag dragit sig ut på landet för att spelarna skulle få lugn och ro. Många nationer skulle aldrig tillåta spelarna att vandra fritt på stan, men det gjorde Sverige.
Dagen efter förlustmatchen mot Österrike ska den svenska förbundskaptenen Georg ”Åby” Ericson ge en TV-intervju med Aktuellts Sven Strömberg. Ett mindre konferensrum har ställts i ordning för detta.
Eftersom jag är en ung och orädd kvällstidningsjournalist gömmer jag mig bakom ett par tjocka draperier för att höra vad Åby ska säga i intervjun, som på grund av tidsskillnaden och dåtidens teknik inte ska sändas i Sverige förrän två dagar senare.
Från mitt gömställe hör jag bland annat den svenske förbundskaptenen säga att han uppfattar det som om argentinarna har det bra. Han har inte sett några problem. Jag förstår omedelbart att detta kommer att ge stora rubriker, eftersom mycket kring fotbolls-VM har handlat om den argentinska militärjuntans hårda metoder och försvunna medborgare (bland dem svenskan Dagmar Hagelin).
När TV-intervjun är slut och Åby har lämnat rummet kliver jag fram från mitt gömställe och säger till Sven Strömberg att jag har hört allt, och måste skriva om det till nästa dags tidning.
Han förstår mig, och inser att det blir bra reklam för hans intervju.

I texten kopplar jag sedan Åbys uttalanden till ett samtal med en ung argentinsk kvinna som gett Åby en ros på hotellet.  Hon har bott i Sverige och älskar vårt land. Hon håller inte med den svenske förbundskaptenen. ”Allting blir bara värre här, och det finns ingen frihet,” säger hon.
Min artikel om Åby, och den efterföljande debatten blir våldsam. Många anklagar honom för att vara aningslös, och några dagar senare så säger den svenske överledaren Lennart Johansson att Åby i fortsättningen bara ska uttala sig om fotboll.

***

När Sverige är utslaget och Åby landat på Kastrup tillsammans med sina spelare så säger han sig vara knäckt. För min Aftonbladet-kollega Larne Wallison förklarar han: ”Det är svenska massmedia som knäckt mig. Jag står för det uttalande jag gjorde i lördagens TV-Aktuellt. Men att kalla det för ett politiskt uttalande visar bara hur massmedia vinklar och förändrar.”

Vad menade han då? På Kastrup förklarar han:

­– Går man ut på gatorna möts man av välvilliga och hyggliga människor. Framför allt möts man av nyktra och positiva människor.

– På fotbollsarenan ser man heller inget fylleri eller öldrickande och skräniga publikmassor. I Argentina verkar det som om publiken kommer till stadion för att titta på fotboll.

– Sånt uppskattar jag och sånt skäms jag inte för att tala om. Och det var just den saken jag ville poängtera i TV-intervjun.

– Det politiska har jag aldrig uttalat mig om. Jag har varit där som svensk förbundskapten för fotbollslandslaget och det var som sådan jag återgav mina intryck från Argentina.

I sammanfattning: Åby uppskattar att folk är nyktra på fotbollsarenorna, och människorna på gatorna verkar trevliga.

Nu när de är nästan hemma står också hela den svenska ledarstaben bakom sin förbundskapten.

Överledaren Lennart Johansson säger:

– Frivillig munkavle på ”Åby” är och förblir en ”anka”. ”Åbys” uppfattning om våra dagar i Argentina delar vi hundraprocentigt.

Till detta kan jag bara tillägga att jag stod bredvid Lennart Johansson i Buenos Aires när han sa att Åby hädanefter endast skulle uttala sig om fotboll. Men några dagar senare är detta alltså bara en tidningsanka.

Sedan blir det bara värre, när ytterligare några ur den svenska ledarstaben uttalar sig.

Till och med kocken Peter Ölander försöker att hjälpa till genom att säga att han vet hur arbetarna har det i Argentina. ”Dagligen har jag jobbat med en kökspersonal som jag bara har positiva erfarenheter från.”

Rekord i aningslöshet sätter förmodligen Sigge Bergh:

– Om det nu skulle vara så svårt i Argentina, varför har då ingen motståndsman tagit kontakt med oss och förklarat sig.

Ja, eller hur? Det var väl bara att trava in på spelarhotellet och förklara läget för det svenska ledarna? Ett säkrare sätt att bli gripen av säkerhetspolisen är svårt att tänka sig.

Här måste jag få infoga ett mycket obehagligt minne som jag aldrig har berättat. En kväll i skymningen åker jag och en kollega taxi på en illa belyst gata i Buenos Aires centrala delar. Plötsligt ser vi hur en grupp soldater med dragna k-pistar rusar över gatan och slår in dörren till ett hus. De försvinner in för att förmodligen gripa någon för regimen misshaglig person. Vi kan åka därifrån utan att soldaterna ser oss.

Än idag tror jag att det kunde gått mycket illa om soldaterna upptäckt att vi sett inledningen på deras aktion.

Åby talade om trevliga och nyktra människor på fotbollsarenorna, men bakom kulisserna pågick mellan 1976 och 1983 ett folkmord där så många som 30 000 människor befaras ha dött. Många kidnappades och torterades innan de, till exempel, kastades ut från flygplan ner i havet.

Allt detta var förstås inte möjligt att känna till på plats i Argentina 1978.

Men Åby och de övriga svenska ledarna borde ha varit kloka nog att inte dra för långtgående slutsatser om vad de sett och inte sett.

***

1981 blir jag chefredaktör för Svenska Fotbollförbundets nystartade månadsmagasin Fotboll som går till alla Sveriges nästan 200 000 licensierade fotbollsspelare.

I den positionen besöker jag ofta förbundets kansli i Solna. Då och då träffar jag Åby. Han är inte glad att se mig.

När vi någon gång pratar så återkommer han till att det är jag som hårdvinklat hans uttalanden i Argentina. Men, säger jag, hela svenska folket hörde ju vad du sa i Aktuellt.

Det biter inte på honom.

Han tycker att han bara uttalat sig om det han sett, det kan väl inte vara fel?

Men en ny tid har kommit, och Åby har inte riktigt anpassat sig.

När Åby ska pensioneras och förbundet ordnar en tillställning för att fira av honom så är jag också inbjuden. Hans avskedsord till mig blir: ”Det var du som gav mig astma.”