Caj, Hentti och gamla fru Kuhmunen

Den gamla samekvinnan talar så tyst att jag måste luta mig alldeles nära för att höra. Hennes dotter sitter bredvid och översätter från nordsamiska. ”Människorna måste lära sig att lyssna på djuren, men djuren måste också förstå människorna. Så är det inte längre. Vi måste följa renen och leva på det gamla sättet.” Dottern blir så gripen att hon börjar gråta och lämnar rummet. Vi sitter kvar i tystnad i köket i stugan i Vaikijaur, åtta kilometer norr om Jokkmokk. Susanna Kuhmunen, 81 år, fingrar på den käpp av björk som hennes man täljt till henne tio år tidigare. Det är februari 1995 och fotografen Stig-Göran Nilsson och jag har farit utmed Stora Luleälven för att samla samiska röster. Här möter vi vardagen, de utbyggda älvarna, renskötarna ute i skogen, de äldre och de alldeles unga. Vi får lyssna på farhågor och ilska, men också mer filosofiska resonemang kring det egna folkets plats i det svenska samhället. Susanna Kuhmunen ger perspektiven bakåt. Hon minns resorna till ...